English

Endast en person beviljats flyktingstatus i Island

Sedan 1984 har endast en person beviljats flyktingstatus i Island, eftersom isländska myndigheter kräver att de asylsökande bevisar att de är utsatta för individuell förföljelse.

I Island finns i huvudsak två vägar för människor som flyr från konflikter och/eller förföljelse att få skydd: antingen asyl i överensstämmelse med Flyktingkonventionen eller uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Enligt Flyktingkonventionen är en flykting någon som flytt från sitt land på grund av "välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning".

För att erkänna en asylsökande som flykting begär Islands asyl-myndigheter vanligen att varje asylsökande ska visa på "välgrundad" fruktan för individuell förföljelse. Ansökningar från länder som Afghanistan, Mauretanien och Irak har avslagits med hänvisning till att den asylsökande inte fullföljer kravet att vara personligen förföljd.

Tvivelaktig praxis

De internationella konventioner som ligger till grund för Islands lagstiftning och praxis ger inget stöd för kriteriet individuell förföljelse.

Det faktum att ett antal människor samtidigt utsätts för våld utesluter inte att de kan få skydd enligt internationella normer.

I en förföljd grupp är normalt sett också varje enskild medlem förföljd. Detta har fastslagits av FN:s Flyktingorgan och upprepades senast i augusti 2007, då organisationen med stöd av kriterierna i Konventionen av 1951 sa att irakier från centrala och södra Irak borde betraktas som flyktingar.

Om Island beslutar sig för att inte erkänna människor på flykt från urskillningslöst eller mera riktat våld som konventionsflyktingar, tillåter Islands lag att de kan kom i fråga för skydd av humanitära skäl.

Sektion 45 av Utlänningslagen fastställer att man inte får utvisa "en utlänning till ett område där han har anledning att frukta sådan förföljelse att den kan göra honom till flykting i lagens mening, eller om det saknas garanti för att han inte skickas till ett sådant område".

"En utlänning som av skäl liknande dem som ger legal flyktingstatus löper omedelbar risk för att mista livet eller utsättas för omänsklig behandling ska beviljas liknande skydd."

Denna stadga speglar Artikel 3 av Europakonventionen. Men medan Europadomstolen har som praxis att inte begära bevis på individuell förföljelse, kräver de isländska myndigheterna att varje enskild asylsökande måste löpa personlig risk för övergrepp.

I praktiken är de isländska myndigheterna ytterst ovilliga att bevilja asylsökande någon typ av skydd.

Begränsat skydd

Konsekvensen av det isländska kriteriet individuell förföljelse och dess tillämpning blir en riskabel klyfta mellan två grupper när det gäller att bevilja skydd: de som söker asyl eftersom de tillhör en förföljd grupp och de som söker skydd för att de råkat hamna i en situation med allmänt och urskillningslöst våld.

När man förvägrar asylsökande skydd brukar felet vara att det saknas "individuell förföljelse", även om detta kriterium grundas på en obefogad, felaktig tolkning och hantering av tillämpbara internationella normer.

Det finns följaktligen ett stort behov av en rimligare tolkning av de befintliga lagarna för att få tolkning och praxis att överensstämma med de internationella åtaganden som Islands regering gjort.

Vidare måste de organ som handhar asylansökningar tillförsäkras tillräckliga resurser. Dessutom rekommenderas att man antar ett lagrum i rättsordningen som ger skydd för människor på flykt från urskillningslöst våld och allvarliga människorättskränkningar, detta för att ge fullgott skydd åt dem som flyr från urskillningslöst våld.

Asylsökande som fått avslag men som inte kan skickas tillbaka får förlängt uppehålls- och arbetstillstånd. Dessa beviljas för fyra till sex månader åt gången och kan förlängas hur många gånger som helst.

I praktiken leder det till att asylsökande lever i åratal under juridiskt osäkra villkor, eftersom sådana tillstånd inte medför några rättigheter förutom den att bo och att arbeta; de ger ingen rätt till familjeåterförening, resedokument eller kommunplacering.

De isländska myndigheterna har nyligen förbundit sig att årligen ta emot ett antal omlokaliseringsflyktingar i samarbete med UNHCR, Röda korset och kommuner i Island.

I framtiden kommer förhoppningsvis också de som söker en fristad i Island från förföljelse och väpnade konflikter att få ett skydd som grundas på en generösare tolkning av nationella och internationella normer än idag.