English

Från tvångsåtervändande till väntan på utvisning i Norge

Utvecklingen i Norge har tagit en positiv vändning men asylsökande som flyr från urskillningslöst våld avvisas fortfarande trots internationella rekommendationer och får i väntan på utvisning tillfälliga uppehållstillstånd.

I Norge finns två möjligheter till skydd för människor som flyr från konflikter; antingen asyl enligt Flyktingkonventionen eller skydd av andra skäl (subsidiärt skydd).

För att erkännas som flykting enligt flyktingkonventionen måste den asylsökande uppfylla konventionens bestämmelser enligt vilka en flykting är en person som har flytt från sitt hemland på grund av en "välgrundad rädsla för att bli förföljd på grund av ras, religion, nationalitet, medlemskap i en speciell social grupp eller på grund av politiska åsikter".

Dessa bestämmelser återfinns i utlänningslagens § 16 medan subsidiärt skydd regleras i § 15. Den senare paragrafen är utformad efter artikel 33 i Flyktingkonventionen och artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

"Enligt lagen får ingen utländsk medborgare sändas till något område där den utländska medborgaren kan befara förföljelse av sådant slag som kan berättiga erkännande som flykting eller där den utländska medborgaren inte kan känna sig säker på att inte sändas till ett sådant område".

"Motsvarande skydd skall ges alla utländska medborgare som av liknande skäl som de som ges i definitionen av flyktingskap svävar i stor fara att förlora livet eller utsättas för omänsklig behandling".

Ingen av dessa bestämmelser tar upp den situation när asylsökande flyr från urskillningslöst våld. Utgångspunkten för norska myndigheter är att alla asylansökningar prövas från fall till fall.

Det ska mycket till för att människor som flyr från konflikter och urskillningslöst våld ska erkännas som flyktingar enligt konventionen, ofta därför att tjänstemän begär att asylsökande visar bevis på konkret och individuell förföljelse.

Det är emellertid inte så entydigt i Norge där det också finns exempel på att flyktingstatus har beviljats människor på grund av att de tillhör en förföljd grupp som serberna från Kosovo.

Enligt sådana individuella bedömningar är det till exempel bara undantagsvis som asylsökande från Irak erhåller flyktingstatus.

Medan många asylsökande från centrala och södra Irak får subsidiärt skydd blir asylansökningar från personer från dessa delar av Irak också avslagna trots rekommendationer från UNHCR.

Den legala praktiken är avgörande

Det finns, i princip, inom existerande lagar bestämmelser för att skydda människor som flyr från urskillningslöst våld. Men då inget uttrycks explicit i lagtexten om urskillningslöst våld och rätten till skydd, finns heller inga garantier. Mycket beror på tolkningen av gällande lag.

Under det senaste året har rättstillämpningen blivit mer rimlig i landet. Fler tillförsäkras skydd. Dessutom kräver bestämmelser i den nyligen etablerade "Grand Board" att myndigheterna ska prestera goda skäl för att inte respektera internationella riktlinjer och rekommendationer, och härigenom stärks skyddet för människor som flyr från urskillningslöst våld.

Nästa steg i positiv riktning för att tillförsäkra människor som flyr från urskillningslöst våld effektivt skydd skulle vara att bestämmelser om detta togs in i lagtexten. Därmed skulle de enskilda tjänstemännens inflytande reduceras.

Dessutom måste Norge överväga en meningsfull modell för att skydda asylsökande som fått avslag och av olika skäl inte kan återvända.

I väntan på utvisning

Asylsökande som fått avslag har, trots UNHCR:s rekommendationer, återsänts från Norge till olika länder med pågående konflikter, till exempel tjetjener, pakistanier och människor från södra och centrala Somalia.

Under år 2006 började Nationella immigrationspolisen (NPIS) att med tvång återsända människor till Somalia. Efter hårda påtryckningar från det civila samhället och olika politiker stoppades återsändandet till södra och centrala Somalia i november 2006.

I stället började norska myndigheter erbjuda somalier tillfälliga uppehållstillstånd. Till att börja med gällde dessa sex månader i taget men sedan början av 2007 utsträcktes tiden till ett år.

Därefter måste den sökande lämna in en ny ansökan för bedömning av norska UDI. Sådana uppehållstillstånd ger inte innehavaren några andra rättigheter än att uppehålla sig i landet och att arbeta.

Han eller hon har ingen rätt till återförening med familjen, resedokument eller kommunplacering och tillståndet tjänar bara till att förlänga väntan på ett slutligt beslut. Än så länge har dessa tillfälliga tillstånd bara erbjudits somalier.

Samtidigt lämnas irakier som fått avslag under flera år i rättslig ovisshet. De beviljas inte asyl och skickas inte heller tillbaka på grund av situationen i sitt hemland. Några har väntat i nästan åtta år på ett avgörande.

Inga exakta siffror över antalet människor som berörs finns för närvarande tillgängliga.